Din mamma jobbar inte här – men tyvärr kanske vi måste anställa henne.

Trots att vi nu alla har fått det väldigt lätt att göra rätt, är många av oss fortfarande fruktansvärt dåliga att sortera sitt hushållsavfall. När det varken räcker med lagkrav, fyrfackskärl eller goda kommunikationsinsatser – ja, vad återstår då? Är det att någon annan ska göra jobbet som vi uppenbarligen inte klarar av själva?

Under de senaste åren har det byggts ett par anläggningar i Sverige för att sortera hushållens restavfall. Det avfall som ju borde innehålla just resten – det lilla som är kvar efter att vi sorterat ut allt det som i stället ska gå till återvinning. Men som alltså tyvärr innehåller en himla massa annat som borde ha gått till återvinning. Resurser som går förlorade.
Och det är ju inga små mängder vi snackar om. Lång över hälften av det som hamnar i restavfallet hör inte hemma där.

Det är här den gamla uppfostringsfrasen gör entré: ”Din mamma jobbar inte här.” Den har i generationer använts för att påminna folk om att man faktiskt får plocka undan efter sig själv. Inte lämna disk i vasken, inte kasta strumpor på golvet, inte behandla omgivningen som ett hotell med dålig roomservice.

Så när det gäller avfallshantering börjar det luta åt att mamma faktiskt kanske måste börja jobba här.

Inte mamma i bokstavlig mening, förstås. Ingen vill väl se sin mor stå och peta loss felsorterade batterier ur en påse med kaffesump och blöjor. Men någon måste göra jobbet som uppstår när vi andra inte gör vårt. Och ju sämre vi sorterar där hemma, desto mer behöver samhället bygga system som kan rätta till vår bekvämlighet i efterhand.

Vilken titel ska vi ge ”mamma”?

Men nu tillkommer också frågan om vad vi ska kalla denna sortering. För namnet eftersortering kan i värsta fall leda till ännu sämre sortering hos hushållen. Tänk om folk nu säger: ”Äsch, det där fixar ju morsan!”

Därför har namnet försortering innan energiåtervinninglanserats. Det känns nästan poetiskt. Eller byråkratiskt, vilket i vissa kretsar är samma sak.

Men sakligt sett är frågan inte så mystisk. Det handlar om att ta hand om sådant som människor alltså inte alltid sorterar ut hemma: matavfall, plast, metall och annat som kan eller bör skiljas från det brännbara restavfallet innan det går vidare till energiåtervinning. Tekniken finns. Anläggningarna finns. Behoven finns definitivt. För även om vi gärna tror att vi är ett folk av ordningsamma miljöhjältar räcker det med en titt i en vanlig soppåse för att konstatera att vi har ett behov av att rannsaka oss själva och fråga oss vad tusan vi egentligen sysslar med.

Vem ska göra jobbet?

Och där är vi framme vid den verkliga kärnan: människan i förhållande till sopkärlen. Denna märkliga varelse som hemma kan sortera tvätt efter temperatur, kulör och material, men som inför avfallet plötsligt drabbas av fullständig filosofisk förlamning.

Är detta en plastförpackning?
Är detta papper?
Är detta kanske ett livsval?

Så visst, säg eftersortering om du vill. Säg försortering innan energiåtervinning om det känns bättre i protokollet. Men glöm inte vad det egentligen betyder: att samhället täcker upp för att hantera det som uppstår när vi inte riktigt orkar vara de medborgare vi säger att vi är.

”Din mamma jobbar inte här”, brukade man säga.
Vill vi att hon ska göra det?

Rustan Nilsson, miljöpedagog och poddare

Lyssna gärna här på avsnittet om den senast byggda sorteringsanläggningen

Senast uppdaterad 2026-03-31 11:29