Så länge människan funnits, har det uppstått avfall. Sophantering är med andra ord ingen ny företeelse, men däremot är både kvantiteten sopor och avfallets karaktär, sammansättning och komplexitet ett nytt problem sett ur ett historiskt perspektiv.

Avfallets historia
Arkeologiska fynd har visat att redan i det forntida Indien, cirka 3 500 år före Kristus, byggdes städer med utvecklade avloppssystem. I Knossos, på Kreta, (cirka 1 900 år före Kristus), hade man vattentoaletter och system för att forsla bort avloppsvatten. I Romarriket fanns såväl kloaker i städerna som regler mot nedskräpning. Och enligt de mosaiska lagarna skulle allt avfall fraktas utanför staden Jerusalem för att brännas.
Medeltiden
Avfallsförbränning verkar dock ha fallit i glömska i stora delar av världen under medeltiden, då avfallet slängdes rakt ut på gatorna eller dumpades i hav, sjöar och vattendrag. Samtidigt finns det exempel från mitten av 1300-talet att organiserad insamling av vissa slags avfall bedrivits för att användas som gödningsmedel i jordbruket.

Soptippar
I Sverige ansågs avfallsproblemet länge främst vara en estetisk fråga och i mitten av 1600-talet började man gräva stora gropar som fylldes med sopor och sedan täcktes.
Industrialiseringen
I samband med industrialiseringen och inflyttningen till städerna ökade avfallsmängderna markant och därmed även hotet mot människornas hälsa. När koleran nådde Sverige 1834, förändrades attityden till sopor radikalt. Då gjordes kopplingen mellan hushållens avfall och latrin till epidemins spridning, och 1868 förbjöds det i lag att göra sig av med avfall på gatorna i Sverige. Renhållningsverk etablerades runt om i landet.
Avfallskategorisering
Avfallet delades in i olika kategorier: Latrin, matavfall och golvsopor. Latrinen samlades i särskilda kärl och togs med häst och vagn till renhållningsverken. Efter att ha blandats ut med torv blev det till gödsel. Matavfallet användes till grismat. Golvsopor, till exempel aska, blandades med gatusmutsen, (bland annat häst- och hundspillning), och såldes till bönder och trädgårdsodlare som gödselsopor.
Skräpsopor
Det som inte passade in i någon av kategorierna ovan kallades skräpsopor. Skräpsoporna sorterades: Papper, glas, metall, lump, läder och ben såldes vidare till bland andra skrothandlare och lumphandlare. Det som blev kvar var dels brännbart material och dels oanvändbart skräp, som till exempel trasigt porslin.
Förra seklet
I början av 1900-talet hade de flesta svenska städer sophantering med organiserad bortskaffning och utsortering av vissa material. Den största delen av avfallet bestod fortfarande av organiskt material, och en del kunde användas till växtnäring i jordbruket och en del till djurfoder.
Men avfallet blev alltmer sammansatt och komplext, vilket tvingade fram en utveckling av avfallshanteringen.
Sopförbränning
Sopförbränning kom att anses som ett hygieniskt och rationellt alternativ och förbränningsanläggningar uppfördes. I Stockholm utvecklades det första insamlingssystemet med specialtillverkade fordon för hushållssopor på 1920-talet, och det spred sig snabbt till landets övriga städer.
Mitten av 1900-talet
Då Sveriges invånare successivt fick bättre ekonomi, ökade konsumtionen vilket förstås medförde ökade avfallsmängder. Framställningen av plastprodukter ligger delvis till grund för det ständigt växande sopberget och ”bekväma” konsumentprodukter började tillverkas i stor skala på 1950-talet.
Ekonomisk tillväxt ger ökning av sopmängd
Prylpoduktionen skapade i sin tur ekonomisk tillväxt. Miljonprogrammen på 1960-talet, (en politisk åtgärd för att möta bostadsbehovet), gav stora kvantiteter byggavfall. De dominerande behandlingsmetoderna var deponering och förbränning (utan energiutvinning).
Slutet av 1900-talet
Kunskapen om miljöproblem ökade och avfallshanteringen sågs inte längre som enbart ett lokalt hälso- och miljöhot.
Miljöskyddslagen (1969:387) innebar dels skärpta krav för deponering och dels att traditionella tippar började avvecklas.
Den kommunala renhållningslagen (1970:892) trädde i kraft 1972 och innebar att kommunerna blev ansvariga för och fick ensamrätt på allt hushållsavfall samt att fastighetsägare var tvungna att använda det system som tillhandahölls. Många kommuner försökte då hitta olika samverkansformer; för deponier och andra slag av avfallshantering. Gemensamt ägda bolag och kommunalförbund bildades.
Utbyggnad av förbränningsanläggningar
Den kommunala renhållningslagen i kombination med oljekrisen i början av 1970-talet, då man insåg att man måste ta förnybara bränslen i bruk, ledde till en utbyggnad av förbränningsanläggningar där energin kunde tillvaratas och bli en del av samhällets energiförsörjning. Utbyggnaden av fjärrvärmenätet hade startat redan under 1950-talet. Den första avfallspropositionen lades fram i riksdagen 1975 och i den belystes problemen med den omfattande deponeringen, och det beslutades att satsningar skulle göras på förbränning och kompostering.
Global synvinkel
Under 1980-talet började man prata om miljö- och avfallsproblem ur en global synvinkel. Nödvändigheten av att minska både resursanvändandning och avfallsmängder, och behovet att materialåtervinning av exempelvis förpackningar uppmärksammades.
Producentansvar och deponiskatt
På 1990-talet infördes producentansvar på olika materialslag. Producentansvar innebär att den som tillverkar eller importerar och säljer en förpackad vara, också har ansvar för att emballaget kan återvinnas. Ett insamlings- och återvinningssystem måste finnas för konsumenterna. En avgift, som sedan ingår i konsumentpriset, läggs på varje förpackning som tillverkas, eller importeras, och fylls. Producentansvaret har senare även kommit att omfatta däck, glödlampor, lysrör och vissa elektroniska produkter med mera. Deponiskatt infördes den 1 januari 2000.
Fakta i "Sophistoria" är baserad på Michael Ajneståhls förstudierapport "Miljöbalkens framtid: Tema avfall", Naturvårdsverket 2009.
Ställ fråga, lämna synpunkt, gör felanmälan
Kontakt gällande "Sophistoria"
Kundservice privat
Vardagar kl 8-16.30
Kundservice företag
Vardagar kl 8-16.30
040-635 18 00
kundservice@sysav.se
Växel
040-635 18 00
Fax: 040-635 18 10
Adress
Spillepengsgatan 13
202 13 Malmö
Hitta till oss