Avfallet Sysav tar emot är främst en sorteringsrest från industriavfall. Vilken sortering de olika anläggningarna har varierar, manuell, manuell med maskin, eller automatisk sorteringslina. Sorteringen syftar både till att sortera ut återvinningsbara material som plast, metall, elektronik och trä men även sådant som icke är önskvärt i förbränning som exempelvis inerta material.

Under 2021 tog Sysav emot 105 700 ton avfall, från Tyskland, Italien, Storbritannien, Norge och Polen. 

Avfallet transporteras primärt med båt eller tåg. Transporterna ger en viss negativ klimatpåverkan, men den är väldigt liten (i storleksordningen fem procent) i jämförelse med klimatnyttan av att avfallet energiåtervinns istället för att deponeras.

På avfallet Sysav tar emot gör vi stickprov både av Sysavs egen personal och plockanalyser och kemiska analyser av tredje part för att säkerställa kvaliteten. Vi genomför platsbesök på alla anläggningar som skickar avfall till oss, där vi tittar på hur de arbetar med miljö, arbetsmiljö, och kvalitet.

Inom EU regleras transporter av avfall över ländernas gränser i enlighet med EG 1013/2006. För att få transporttillstånd krävs att en så kallad notifiering görs och beviljas. Tillstånd lämnas av berörda länders miljömyndigheter (motsvarande Naturvårdsverket i Sverige). Utöver miljöinstanserna ska även bland annat tull, länsstyrelse och den kommunala miljönämnden kontaktas i Sverige.

Hur man tar hand om sitt avfall säger mycket om ett samhälle. Ett väl utvecklat samhälle tar hand om sitt avfall och har bra system för det. En rapport från Avfall Sverige (Ökad materialåtervinning - vad är energiåtervinningens roll E2013:08) visar tydligt att de länder som har mest energiåtervinning även är de länder som har mest materialåtervinning. Att man energiåtervinner betyder inte att människor slutar sortera och återvinna, utan tvärtom visar alltså rapporten. En annan studie, Avfallsimport och materialåtervinning av IVL Svenska Miljöinstitutet granskade effekterna av den svenska energiåtervinningen av utländskt avfall i de exporterande länderna, och fann ingen påvisbar effekt på materialåtervinningen.

I Europa deponeras ca 120 miljoner ton avfall årligen (gruvavfall exkluderat) (Eurostat). Den årliga införseln och behandlingen i svenska anläggningar motsvarar alltså endast en liten del av det samlade europeiska behovet av energiåtervinning. En del av det avfallet som deponeras i Europa skulle dock kunna sorteras och skickats till materialåtervinning eller ha förebyggts vid källan.

Om vi tar Storbritannien som exempel: Samtidigt som Sveriges energiåtervinningsanläggningar sedan i början av 2010-talet och fram tills nu årligen har behandlat mellan 1-2 miljoner ton utsorterat restavfall från UK (källa: Avfall Sveriges kapacitetsrapport), så har UK byggt ut sin inhemska förbränningskapacitet från ca 6 miljoner ton 2014 till ca 15 miljoner ton 2021. Trots att prognosen för utbyggnadstakten i UK fortsätter i samma tydliga riktning, så kommer UK inte att ha tillräckligt med inhemsk energiåtervinningskapacitet 2026 för att möta dagens inhemska behov om ca 26 miljoner ton avfall (Tolvik). 

Även i en tänkt framtid när alla länder i Europa utvecklat en cirkulär ekonomi och källsorterar och återvinner så mycket avfall som är möjligt, kommer det att finnas ett behov av avfallsförbränning för att:
• ta hand om rester från materialåtervinning och biologisk återvinning
• ta hand om material som återvunnits så många gånger att det inte längre kan återvinnas
• destruera förorenat material som vi inte vill få tillbaka in i samhället

Den frågan får vi ibland. Vi tänker tvärtom. Ju bättre vi som bor i Sverige är på att källsortera och lägga så lite avfall som möjligt i restavfallet, desto större möjlighet har vi att ta emot avfall och undvika utsläpp av klimatgaser. Vi vill helst bara energiåtervinna avfall som det inte går att göra något ännu bättre med.

När man återanvänder eller återvinner material så betyder ju det att man inte behöver ta nya material i anspråk vid nyproduktion och man sparar även energi jämfört med hur mycket som annars skulle ha använts för att producera det nya materialet. Så, det är viktigt att återanvända och materialåtervinna allt som går..

Dessutom blir det plats över i avfallskraftvärmeverket, så att vi har möjlighet att energiåtervinna avfall från andra länder. 

De flesta andra länder i Europa har ännu inte så väl fungerande system för att ta hand om sitt avfall på ett miljöriktigt sätt. Mycket avfall deponeras tyvärr fortfarande. Det är inte heller så lätt som att bara sätta igång att energiåtervinna på samma sätt som vi gör i Sverige. Det krävs enorma investeringar i effektiva kraftvärmeverk och det krävs att man har ett utbyggt fjärrvärmesystem. Detta saknas i de flesta andra länder. Många länder i södra Europa har heller inte förutsättningar för fjärrvärme på grund av varmare klimat. 
Genom att vi kräver att avfallet vi tar emot ska vara väl sorterat och genom att de andra länderna får betala för den här miljötjänsten, bidrar vi förhoppningsvis till att även dessa länder utvecklar ett system som är mer hållbart än att deponera.

I Sverige har vi blivit allt bättre på att sortera vårt avfall och återvinna det material som går att återvinna. I Europa ser det på många håll helt annorlunda ut. Varje år deponeras ca 140 miljoner ton avfall. Eftersom vi i Sverige har effektiva kraftvärmeverk som på ett miljöriktigt sätt kan ta hand om det avfall som inte har återvunnits, och göra el och fjärrvärme av det, kan vi erbjuda andra länder att ta hand om en liten del av deras utsorterade avfall. De minskade utsläppen i exportlandet överstiger med god marginal utsläppen från transport och förbränningen här.

Det är inte konstigare att vi tar in avfall till Sverige för att bearbeta det här, än att vi skickar en del av vårt plastavfall till exempelvis Tyskland för att det ska bearbetas där. Vi skickar även bort en hel del elektronikavfall för bearbetning. Den som bäst kan ta hand om avfallet bör också göra det.